Jag brukar alltid vara mycket plikttrogen med mina projekt: ett påbörjat ska avslutas. Det blir inte alltid något jag är nöjd med, men att repa eller att lägga undan har för nig känts som en omöjlighet. Sedan hade vi den där Siri nummer två... Jag var inte helt nöjd med den första då garnet fällde och passformen inte var helt tillfredsställande. Att då välja att sticka ytterligare en, i samma färg men med ett garn jag haft längst ner i garnlådan är att på förhand döma koftan till ett misslyckande. Till slut hamnade koftan i en hög under andra projekt, tillsammans med mina stickor. Och där låg den. Varje gång jag letade efter stickmarkörer anade jag den där koftan längs ned och återupplevde känslan av olust.
Men! Med tiden har min olustkänsla bytts ut till en känsla av kamplust. Om jag nu inte gillar koftan, eller garnet, eller passformen, utförandet eller av andra för mig dunkla orsaker- så är det bättre att utforska och åtgärda dem. Jag plockade fram koftan igen; och döm om min förvåning när jag gillar att sticka denna kofta! Garnet känns inte längre så sticksigt och passformen är god. Tänk vad lite betänketid kan göra!
